For a Moment Darin and I Were Back Where We First Started!
Jag var 13 år gammal första gången jag såg den där otroligt charmiga 17-åringen i Tv-rutan. Det var första säsongen av Idol i Sverige, och Darin gick in i juryrummet på audition i Stockholm och smälte både juryn, mitt och många andra hjärtan runt om i Sverige. Trollbunden. Från den dagen var jag fast, verkligen fast! Ville inget hellre än att han skulle vinna hela tävlingen just då. Helst av allt ville jag hoppa genom Tv-rutan och få se honom live på riktigt.
Första gången jag slutligen fick se honom live hände bara någon månad senare, då pappa hade fått tag i biljetter till en fredagsfinal i Idol. Vi åkte dit, och hade turen att också få träffa alla idoler, få autografer samt få ge Darin en stor kram. Den lyckan. Kan ni tänka er, jag var världens lyckligaste 13-åring, och ännu mer fast vid den här unga sångaren med den sammetslena rösten och djupa, bruna ögon. Honom ska jag gifta mig med, brukade jag säga.
Han vann inte idol. Jag kommer ihåg hur besviken jag var när det var Daniels namn som utropades. Men detta var bara början på en ny tonårsidols karriär.
Sedan följde ca två år av att följa Darins musikaliska liv. Jag köpte alla skivor, alla tidningar med repotage och mina väggar fylldes upp av posters på min idol. Jag och Jessica, Sofia, Jossan och Bellan gick på konserter, spelningar och signeringar så fort vi fick chansen. (typ 5 gånger på två år) Och där stod vi ofta, flera timmar i kö för att få den bästa platsen framför scen och sedan skrika så som bara galna tonårstjejer kan. Ja, vi var galna! Varje gång var vi lika glada och taggade, och varje gång vi såg denna stora tonårsidol skuttade hjärtat till lite extra innombords.
Sista gången vi såg honom live tillsammans var i december 2006, signering i jönköping. Efter den gången rann allting liksom ut i sanden på något sätt. Vi växte kanske upp lite mer, hittade ny musik samtidigt som Darin själv inte kom till Jönköpingstrakterna särskilt ofta. Det liksom lugnade ner sig runt honom.
I torsdags för två veckor sedan däremot, begav jag och Jessica oss till Borås för en rolig helg tillsammans. Tur som vi hade råkade Darin vara den artisten som skulle spela på torsdagskvällarna i Borås på torget. Vi bestämde oss för att vara nostalgiska och gå dit och återuppleva gamla minnen. Så vi stod där på torget ca 20 min innan spelningen skulle börja, väntade med spänning. Klockan 21, prick, kom han ut och sjöng de första tonerna till Microphone med sin fina, rena stämma, och jag, jag bara stod där och kollade in i de där vackra ögonen och var som förtrollad av sången. Jag blev 13 år gammal igen. 13 år gammal och kär i min idol. Trollbunden.
Kunde inget annat än att le.
Le stort och skratta, då samma löjliga, men fina lycka befann sig i bröstet igen.
Men ju längre spelningen fortgick, ju mer insåg både jag och Jessica att vi är inte 13 år gamla längre. Vi stod emellan två olika grupper av tinitusframkallande,skrikande tjejer och skämdes något för att vi en gång i tiden var likadana. Tur för mig att jag hade tänkt på att packa ner öronproppar i nödfall, kan medge att det verkligen behövdes i den högljuda miljön. Men det är som min kära vän sa:
Darin påminner lite om hur man känner för ett ex, även om det för länge sen är över finns det alltid något där.
Och kanske ska vi låta det vara så. För som sagt, vi kommer aldrig bli 13 år gamla igen.
Däremot bjöd Darin på en dundrande bra konsert och levererade verkligen. Den killen vet vad han gör. Tycker faktiskt att han blivit ännu bättre genom åren. Menar, lyssna bara på Nobody Knows. Typ hans bästa låt någonsin!
Nostalgi är fint! :)
Resten av helgen i Borås såg ut ungefär såhär:
BRA HELG! :)
/ n
You took this heart and put it through hell
Ellinor
Som sagt så hade jag Ellinor på besök i några dagar förra veckan vilket var alldeles, alldeles underbart. Hon har nu fått känna på den smålänska småstadspulsen. Fantastiskt! Förrutom att fira 4th of July, besökte vi också Jönköping en eftermiddag och gick runt på en international food market där man kunde hitta många olika delikatesser. Lite shopping hann vi med också. Och så en kaffe latte såklart, alltid kaffe! Den traditionen har vi inte släppt sedan våra dagar i Philly tillsammans. :)
/ n
Älskar Limas stil när hon sover!
Detta har hänt och detta händer just nu
Idag har jag varit hemma i tre veckor.
Jag har firat mina systrars student, träffat Ellinor i Nyköping, varit på min lillasysters skolavslutning i Stockholm och även firat midsommar.
Förra veckan hade jag dessutom tre dagars vick på Hultetskolan igen, vilket var sjukt roligt.
Barnen tittade lite konstigt på mig i början, men efter en stund var allt som vanligt, precis som ingen tid alls hade passerat sedan jag var där i januari. Som det ser ut just nu, har jag inget mer jobb i sommar. Har jag turr får jag ställa upp fler gånger som vikarie. Men blir nog inte förrän närmare skolstarten i så fall. Har skickat iväg några fler enstaka CV:n och sådär, men inga svar.
Ikväll ska jag jobba för Cultural Care som ex au pair på ett informationsmöte i Jönköping. Kul! Blir lite fickpengar på det. Man får ta de man får. :)
Kan även ha ändrat inriktning helt från vad jag vill plugga till hösten. Skickade därför en sen anmälan till ett helt annat program än socionomprogrammet till Linköpings Universitet. Får se om det bär hela vägen. Känner mig faktiskt rätt taggad på det här, känns rätt!
Och när jag orkar ta tag i det, tänker jag uppdatera om de sista dagarna i Sydney.
Btw, familjen har hittat en ny au pair nu, från Frankrike. Känns bra, men ändå konstigt, om ni förstår vad jag menar. De är ju min familj!
/ n
And So We Finally Meet Again
Efter min första vecka tillbaka i Sverige, späckad med förberedelser och firande av studenten, tar jag mitt pick och pack och åker tre timmar norrut i ett par dagar. Ska nämligen hälsa på Ellinor i Nyköping. Ellie, min fina, fina vän från Philadelphia. Det är på tiden, för vi har inte setts sedan Augusti! Efter 10 månader ska vi äntligen återförenas, på svensk mark. Kommer bli så himla bra!
/ n
Grattis till studenten SPA09!
Nu har vi haft fullt ös här hemma med champangefrukost med Jossan och Bellans klass.
Jag känner mig sjukt nostalgisk!
Kan inte fatta att det redan gått två år sedan jag själv tog studenten!
Åååh!
/ n
It´s a Good Day to Be Swede
Vilken fantastisk och härlig vinst!
Äntligen, den bästa låten vann. Precis som det ska vara.
Grattis Sverige! Grattis Loreen!
Euuuuphooooriiiiiaaaaa....
/ n
elliedarling.blogg.se
I bloggtorkans tider tänkte jag rekommendera en annan tjejs blogg. Ellinor heter hon. Före detta au pair i Philadelphia, dock nu hemkommen i Sverige sedan tre månader tillbaka. Himla bra och smart tjej det där. Och sedan så är hon min vän också, en väldigt, väldigt bra en. Har dock inte träffat henne sedan augusti, då vi kramade om varandra en sista gång i Bryn Mawr. Men vi pratar så ofta vi kan, och det är rätt ofta det, på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis ses vi igen inom två månader. (YAAAAAAAAAAAAAY!!!)
Ellinor skrev precis ett himla bra och intressant inlägg om "au pair depressionen", alltså menat omställningen till Sverige igen. Alla ni som är eller har varit au pairer borde definitivt läsa detta.
Cheers!
/ n
Ellinor skrev precis ett himla bra och intressant inlägg om "au pair depressionen", alltså menat omställningen till Sverige igen. Alla ni som är eller har varit au pairer borde definitivt läsa detta.
Vin i Starbucksmuggar! Midsommar 2011, NYC!
Cheers!
/ n
Hemma som i här, och hemma som i där.
Jag växte upp i Nässjö, en liten håla på småländska höglandet.
I hela mitt liv har jag både älskat och hatat denna plats.
Men hur som helst har det alltid varit min trygghet, ett ställe jag kallar hem.
Något förändrades när jag åkte till USA. Jag drabbades många gånger av hemlängtan, mycket på grund av den taskiga starten jag fick, och var på väg att ge upp så många gånger. Jag ville hem. Hem till tryggheten. Vad jag inte tänkte på då var att det livet där hemma som jag längtade tillbaka till så var gymnasietiden. För det var ju livet jag levde innan jag åkte över Atlanten. En tid som var förbi och aldrig skulle komma tillbaka igen.
Det tog ungefär 6 månader innan jag började känna mig som hemma på riktigt i Philadelphia. Den starkaste känslan hade jag först efter 8 månader, när jag flög tillbaka från Florida efter en veckas semester med min svenska familj. Kommer så väl ihåg när planet landade den gången. Så många känslor. Jag var ledsen och gråtfärdig efter att ha sagt hejdå till familjen på Miami flygplats. Mitt flyg var dessutom några timmar försenat och tröttheten exploderade nästan i mitt huvud. Sedan gick planer för landning och jag tittade ut genom fönstret och kunde se Wells fargo arenan, och de andra sportsarenorna. En stor Philliesskylt lös upp i mörkret(baseballlaget) och allting kändes så bekant, välkänt. Philadelphia. Som att komma hem.
Att sedan komma hem igen, efter att ha varit borta så länge och hittat en ny stad att kalla hem på andra sidan jorden var mer än förvirrande. Hade plötsligt svårt att känna mig som hemma i staden jag växt upp i. Det tog tid att komma in i nya svenska vanor igen, för livet i Sverige skulle ju inte komma att bli detsamma som innan USA då jag gick på gymnasiet. Dessutom kände jag mig ett tag mer amerikansk än svensk. Det var i ungefär samma veva som jag hittade familjen i Sydney som jag börjat komma in i rutinerna hemma igen. Lagom tills jag skulle åka iväg igen alltså. Haha.
Nu kallar jag Sydney, Australien för hemma.
För det känns verkligen som hemma. Jag har min värdfamilj, mina vänner, mina rutiner och mina favoritplatser.
Jag vet vad jag beställer för kaffe och jag vet var jag föredrar att äta brunch. Jag hittar till platserna jag ska till och jag vet ur saker och ting funkar, har till och med vant mig vid accenten. Och jag vet att jag kommer sakna allt detta när jag väl är hemma i Sverige igen.
Men mina au pair äventyr ta slut i juni.
Nu är det dags att slå sig ner en gång för alla, börja plugga och finna ro och nya rutiner, än en gång.
Och det kommer bli så bra så.
Sverige är trots allt ett väldigt bra land att leva i.
Och jag är stolt över att vara svensk!
En vacker dag i framtiden hoppas jag på att vara tillbaka i både Philly och Sydney igen. :)
/ n
I hela mitt liv har jag både älskat och hatat denna plats.
Men hur som helst har det alltid varit min trygghet, ett ställe jag kallar hem.
Något förändrades när jag åkte till USA. Jag drabbades många gånger av hemlängtan, mycket på grund av den taskiga starten jag fick, och var på väg att ge upp så många gånger. Jag ville hem. Hem till tryggheten. Vad jag inte tänkte på då var att det livet där hemma som jag längtade tillbaka till så var gymnasietiden. För det var ju livet jag levde innan jag åkte över Atlanten. En tid som var förbi och aldrig skulle komma tillbaka igen.
Det tog ungefär 6 månader innan jag började känna mig som hemma på riktigt i Philadelphia. Den starkaste känslan hade jag först efter 8 månader, när jag flög tillbaka från Florida efter en veckas semester med min svenska familj. Kommer så väl ihåg när planet landade den gången. Så många känslor. Jag var ledsen och gråtfärdig efter att ha sagt hejdå till familjen på Miami flygplats. Mitt flyg var dessutom några timmar försenat och tröttheten exploderade nästan i mitt huvud. Sedan gick planer för landning och jag tittade ut genom fönstret och kunde se Wells fargo arenan, och de andra sportsarenorna. En stor Philliesskylt lös upp i mörkret(baseballlaget) och allting kändes så bekant, välkänt. Philadelphia. Som att komma hem.
Att sedan komma hem igen, efter att ha varit borta så länge och hittat en ny stad att kalla hem på andra sidan jorden var mer än förvirrande. Hade plötsligt svårt att känna mig som hemma i staden jag växt upp i. Det tog tid att komma in i nya svenska vanor igen, för livet i Sverige skulle ju inte komma att bli detsamma som innan USA då jag gick på gymnasiet. Dessutom kände jag mig ett tag mer amerikansk än svensk. Det var i ungefär samma veva som jag hittade familjen i Sydney som jag börjat komma in i rutinerna hemma igen. Lagom tills jag skulle åka iväg igen alltså. Haha.
Nu kallar jag Sydney, Australien för hemma.
För det känns verkligen som hemma. Jag har min värdfamilj, mina vänner, mina rutiner och mina favoritplatser.
Jag vet vad jag beställer för kaffe och jag vet var jag föredrar att äta brunch. Jag hittar till platserna jag ska till och jag vet ur saker och ting funkar, har till och med vant mig vid accenten. Och jag vet att jag kommer sakna allt detta när jag väl är hemma i Sverige igen.
Men mina au pair äventyr ta slut i juni.
Nu är det dags att slå sig ner en gång för alla, börja plugga och finna ro och nya rutiner, än en gång.
Och det kommer bli så bra så.
Sverige är trots allt ett väldigt bra land att leva i.
Och jag är stolt över att vara svensk!
En vacker dag i framtiden hoppas jag på att vara tillbaka i både Philly och Sydney igen. :)
/ n
Don´t Follow Your Dreams, Chase Them!
Dagens bild!
Hahahaha, kan inte sluta garva åt det här!
Så klockren!
Hilarious!
Au Pair
Tyckte den här var ganska så rolig också...
Hmm.... eller?
Men joo, ganska klockrent ändå.
Hahaha!
(Fast här i min Aussiefamilj stämmer dock inte redigt den sista bilden, här är jag mer som en familjemedlem istället :D)
/ n
Hmm.... eller?
Men joo, ganska klockrent ändå.
Hahaha!
(Fast här i min Aussiefamilj stämmer dock inte redigt den sista bilden, här är jag mer som en familjemedlem istället :D)
/ n
Living in Philadelphia
Hahaha, alltså var ju bara tvungen att ladda upp den här bilden! ;)
Den sista är ju klockren! :)
/ n
Den sista är ju klockren! :)
/ n
Valentine´s Day!
Alla hjärtans dag,
och flera tusen mil bort från den jag helst vill vara med.
men har tröstätit lite brownies, och tänkte snart åka in en sväng till city.
Jag befinner mig åtminstone i en stad jag älskar!
'Cause you know I'd walk a thousand miles
If I could just see you, tonight
<3
Lots of Love
/ n
och flera tusen mil bort från den jag helst vill vara med.
men har tröstätit lite brownies, och tänkte snart åka in en sväng till city.
Jag befinner mig åtminstone i en stad jag älskar!
'Cause you know I'd walk a thousand miles
If I could just see you, tonight
<3
Lots of Love
/ n
Let´s the trip begin!
Kl 09.03 am måndag morgon, den 23 januari 2012.
Min stora resväska är packad ännu en gång.
Snart påbörjas den längsta flygresan jag någonsin gjort,
Copenhagen-München-Abu Dhabi-Sydney
24 timmar i luften som kommer ta mig till andra sidan jordklotet.
För den 25 januari klockan 7.20 landar jag i Sydney.
Men innan detta ska packningen checkas en sista gång.
Ett par samtal göras, och en lunch med pappa ätas.
Excited, nervous, freaked out.
Det här är mitt sista inlägg i Sverige.
Next time, in Australia.
Let´s the trip begin!
Love
/ n
Min stora resväska är packad ännu en gång.
Snart påbörjas den längsta flygresan jag någonsin gjort,
Copenhagen-München-Abu Dhabi-Sydney
24 timmar i luften som kommer ta mig till andra sidan jordklotet.
För den 25 januari klockan 7.20 landar jag i Sydney.
Men innan detta ska packningen checkas en sista gång.
Ett par samtal göras, och en lunch med pappa ätas.
Excited, nervous, freaked out.
Det här är mitt sista inlägg i Sverige.
Next time, in Australia.
Let´s the trip begin!
Love
/ n
GoodBye!
Det är ingen nyhet men...
... I hate saying goodbye to people I love!
Som sagt, ingen nyhet.
Samma ramsa om igen.
Fast den här gången är det inte för ett helt år.
Fyra och en halv månad.
Sen ses vi igen!
<3
/ n
... I hate saying goodbye to people I love!
Som sagt, ingen nyhet.
Samma ramsa om igen.
Fast den här gången är det inte för ett helt år.
Fyra och en halv månad.
Sen ses vi igen!
<3
/ n
Efterlängtad hemkomst!
Min finaste Philly bästis har fått sina flygtider hem till Sverige igen.
I februari är Ellinor hemma igen.
Fatta, nästa månad!
Och jag som har saknat henne så och sett fram emot så länge att äntligen få åka och hälsa på henne i Nyköping, hitta på lite galenheter med henne igen, kommer inte vara i Sverige för att kunna stå där på Arlanda och ta emot henne.
Men jag ser fram emot att få krama om henne i sommar igen, efter alldels för lång tid.
Hett tips är att följa Ellinors sista veckor i USA på hennes blogg: http://aupairellie.blogg.se/
:)
/ n
I februari är Ellinor hemma igen.
Fatta, nästa månad!
Och jag som har saknat henne så och sett fram emot så länge att äntligen få åka och hälsa på henne i Nyköping, hitta på lite galenheter med henne igen, kommer inte vara i Sverige för att kunna stå där på Arlanda och ta emot henne.
Men jag ser fram emot att få krama om henne i sommar igen, efter alldels för lång tid.
Hett tips är att följa Ellinors sista veckor i USA på hennes blogg: http://aupairellie.blogg.se/
:)
/ n
"Varför ska du inte jobba här längre?"
Kommentarer från barnen på fritids:
"Va, jag trodde att du alltid skulle jobba här"
"Kommer du aldrig tillbaka hit?"
"Du får inte åka. Jag vill inte att du ska åka!"
"Varför ska du åka dit?"
"Får jag plats i din resväska"
"Kan jag också få plats"
"Jag med, jag med"
Jobbade min sista vickdag igår. Och när man får höra kommentarer som dessa, då gör det riktigt ont i hjärtat att behöva säga hejdå till alla goa barn. För då vet man att även om man ofta har känt sig som en tjatkäring och vissa gånger blivit kallad för både det ena och det andra så har de ändå uppskattat att ha mig där, och det är något som värmer djupt ner i bröstet.
Det var en liten kille igår som överraskade mig lite. Han hade precis lämnat kapprummet med sin pappa när han plöstligt kommer tillbaka innanför dörren och säger:
"Nathalie, ha det så kul i Au...au..au....."
"Australien, menar du?"
"aaah, ha så kul där!"
Sedan gick han igen.
Och jag stod kvar för att säga hejdå till en annan liten tjej och hennes mamma, samtidigt som jag kämpade tillbaka tårarna.
/ n
P.S
Vill också ge cred till all personal på skolan för att NI har fått mig till att trivas så mycket under dessa veckor. Tack vare er har jag inte behövt gå med ångest i bröstet till jobbet en enda dag. Tvärtom har jag alltid sett fram emot att få komma dit. Har varit jätteroligt att få jobba tillsammans med er! :)
"Va, jag trodde att du alltid skulle jobba här"
"Kommer du aldrig tillbaka hit?"
"Du får inte åka. Jag vill inte att du ska åka!"
"Varför ska du åka dit?"
"Får jag plats i din resväska"
"Kan jag också få plats"
"Jag med, jag med"
Jobbade min sista vickdag igår. Och när man får höra kommentarer som dessa, då gör det riktigt ont i hjärtat att behöva säga hejdå till alla goa barn. För då vet man att även om man ofta har känt sig som en tjatkäring och vissa gånger blivit kallad för både det ena och det andra så har de ändå uppskattat att ha mig där, och det är något som värmer djupt ner i bröstet.
Det var en liten kille igår som överraskade mig lite. Han hade precis lämnat kapprummet med sin pappa när han plöstligt kommer tillbaka innanför dörren och säger:
"Nathalie, ha det så kul i Au...au..au....."
"Australien, menar du?"
"aaah, ha så kul där!"
Sedan gick han igen.
Och jag stod kvar för att säga hejdå till en annan liten tjej och hennes mamma, samtidigt som jag kämpade tillbaka tårarna.
/ n
P.S
Vill också ge cred till all personal på skolan för att NI har fått mig till att trivas så mycket under dessa veckor. Tack vare er har jag inte behövt gå med ångest i bröstet till jobbet en enda dag. Tvärtom har jag alltid sett fram emot att få komma dit. Har varit jätteroligt att få jobba tillsammans med er! :)
