Hemma som i här, och hemma som i där.
Jag växte upp i Nässjö, en liten håla på småländska höglandet.
I hela mitt liv har jag både älskat och hatat denna plats.
Men hur som helst har det alltid varit min trygghet, ett ställe jag kallar hem.
Något förändrades när jag åkte till USA. Jag drabbades många gånger av hemlängtan, mycket på grund av den taskiga starten jag fick, och var på väg att ge upp så många gånger. Jag ville hem. Hem till tryggheten. Vad jag inte tänkte på då var att det livet där hemma som jag längtade tillbaka till så var gymnasietiden. För det var ju livet jag levde innan jag åkte över Atlanten. En tid som var förbi och aldrig skulle komma tillbaka igen.
Det tog ungefär 6 månader innan jag började känna mig som hemma på riktigt i Philadelphia. Den starkaste känslan hade jag först efter 8 månader, när jag flög tillbaka från Florida efter en veckas semester med min svenska familj. Kommer så väl ihåg när planet landade den gången. Så många känslor. Jag var ledsen och gråtfärdig efter att ha sagt hejdå till familjen på Miami flygplats. Mitt flyg var dessutom några timmar försenat och tröttheten exploderade nästan i mitt huvud. Sedan gick planer för landning och jag tittade ut genom fönstret och kunde se Wells fargo arenan, och de andra sportsarenorna. En stor Philliesskylt lös upp i mörkret(baseballlaget) och allting kändes så bekant, välkänt. Philadelphia. Som att komma hem.
Att sedan komma hem igen, efter att ha varit borta så länge och hittat en ny stad att kalla hem på andra sidan jorden var mer än förvirrande. Hade plötsligt svårt att känna mig som hemma i staden jag växt upp i. Det tog tid att komma in i nya svenska vanor igen, för livet i Sverige skulle ju inte komma att bli detsamma som innan USA då jag gick på gymnasiet. Dessutom kände jag mig ett tag mer amerikansk än svensk. Det var i ungefär samma veva som jag hittade familjen i Sydney som jag börjat komma in i rutinerna hemma igen. Lagom tills jag skulle åka iväg igen alltså. Haha.
Nu kallar jag Sydney, Australien för hemma.
För det känns verkligen som hemma. Jag har min värdfamilj, mina vänner, mina rutiner och mina favoritplatser.
Jag vet vad jag beställer för kaffe och jag vet var jag föredrar att äta brunch. Jag hittar till platserna jag ska till och jag vet ur saker och ting funkar, har till och med vant mig vid accenten. Och jag vet att jag kommer sakna allt detta när jag väl är hemma i Sverige igen.
Men mina au pair äventyr ta slut i juni.
Nu är det dags att slå sig ner en gång för alla, börja plugga och finna ro och nya rutiner, än en gång.
Och det kommer bli så bra så.
Sverige är trots allt ett väldigt bra land att leva i.
Och jag är stolt över att vara svensk!
En vacker dag i framtiden hoppas jag på att vara tillbaka i både Philly och Sydney igen. :)
/ n
I hela mitt liv har jag både älskat och hatat denna plats.
Men hur som helst har det alltid varit min trygghet, ett ställe jag kallar hem.
Något förändrades när jag åkte till USA. Jag drabbades många gånger av hemlängtan, mycket på grund av den taskiga starten jag fick, och var på väg att ge upp så många gånger. Jag ville hem. Hem till tryggheten. Vad jag inte tänkte på då var att det livet där hemma som jag längtade tillbaka till så var gymnasietiden. För det var ju livet jag levde innan jag åkte över Atlanten. En tid som var förbi och aldrig skulle komma tillbaka igen.
Det tog ungefär 6 månader innan jag började känna mig som hemma på riktigt i Philadelphia. Den starkaste känslan hade jag först efter 8 månader, när jag flög tillbaka från Florida efter en veckas semester med min svenska familj. Kommer så väl ihåg när planet landade den gången. Så många känslor. Jag var ledsen och gråtfärdig efter att ha sagt hejdå till familjen på Miami flygplats. Mitt flyg var dessutom några timmar försenat och tröttheten exploderade nästan i mitt huvud. Sedan gick planer för landning och jag tittade ut genom fönstret och kunde se Wells fargo arenan, och de andra sportsarenorna. En stor Philliesskylt lös upp i mörkret(baseballlaget) och allting kändes så bekant, välkänt. Philadelphia. Som att komma hem.
Att sedan komma hem igen, efter att ha varit borta så länge och hittat en ny stad att kalla hem på andra sidan jorden var mer än förvirrande. Hade plötsligt svårt att känna mig som hemma i staden jag växt upp i. Det tog tid att komma in i nya svenska vanor igen, för livet i Sverige skulle ju inte komma att bli detsamma som innan USA då jag gick på gymnasiet. Dessutom kände jag mig ett tag mer amerikansk än svensk. Det var i ungefär samma veva som jag hittade familjen i Sydney som jag börjat komma in i rutinerna hemma igen. Lagom tills jag skulle åka iväg igen alltså. Haha.
Nu kallar jag Sydney, Australien för hemma.
För det känns verkligen som hemma. Jag har min värdfamilj, mina vänner, mina rutiner och mina favoritplatser.
Jag vet vad jag beställer för kaffe och jag vet var jag föredrar att äta brunch. Jag hittar till platserna jag ska till och jag vet ur saker och ting funkar, har till och med vant mig vid accenten. Och jag vet att jag kommer sakna allt detta när jag väl är hemma i Sverige igen.
Men mina au pair äventyr ta slut i juni.
Nu är det dags att slå sig ner en gång för alla, börja plugga och finna ro och nya rutiner, än en gång.
Och det kommer bli så bra så.
Sverige är trots allt ett väldigt bra land att leva i.
Och jag är stolt över att vara svensk!
En vacker dag i framtiden hoppas jag på att vara tillbaka i både Philly och Sydney igen. :)
/ n
Kommentarer
Trackback
