myaupairdiary

Ligger så mkt efter i bloggandet just nu känner jag. Har hänt mkt på kort tid om man säger så och jag har inte haft någon tid över till bloggen alls. Så vart ska jag börja för att hinna ifatt? Troligtvis någon gång i förra veckan. Let´s give it a try!

Ja, ni vet ju redan att jag har klagat mkt över mina övertidstimmar här på bloggen Har ofta känt att jag jobbar alldeles för mycket och jag tycker inte om när jag får reda på saker i sista stund, när jag ska jobba, vilka tider, osv. Har ofta jobbat mer än 45 timmar i veckan och ibland mer än 10 timmar på en dag vilket är på tok för mycket!! Och det har hänt två gånger att jag har jobbat hela veckan från mån-sön (även om dte kanske inte var så många timmar på söndagen), vilket inte är okej.
   Men har aldrig rikitgt vågat ta tag i det, har aldrig vågat säga nej eller kommentera fallet för mina värdföräldrar. Men i torsdags förra veckan så hände det.Det enda som behövdes var ett pushande telefonsamtal med Ida från Stockholmskontoret och en kaffe på Wawa parkeringen med Elin, det var allt, för att jag skulle våga säga ifrån. 
    Säga ifrån låter för hårt. Det var inte riktigt så det gick till. Så fort Elin skjutsat hem mig och jag kom innanför dörren gick jag för att snacka med min värdmamma. Vi snackade lite allmänt sådär bara som vanligt först innan jag sa åt henne att jag skulle vilja sätta mig ner en dag och prata igenom lite grejer. Hon frågade vad det var om, och jag sa att det var om mitt schema, tider och lite allmänt om när min familj kommer i april. Sedan gick det bara av farten. Vi snackade om det direkt istället. Jag förklarade på ett snällt sätt och hon förstod. Trpr inte ens hon är medveten om hur många timmar jag har jobbat egentligen. Well, hon sa att hon tönkte på att jag får mer för det längre fram, mer ledig tid eftersom de har en massa semester ínbokat. Men jag tror ändå jag klargjorde för henne att jag inte tycker det är okej att jobba en hel vecka utan någon dag off. Så vad vi bestämde var att jag ska skriva ner mina timmar för varje vecka på a piece of paper och ge det till henne. Också, om jag vill sluta lite tidigare någon kväll så kan jag bara ringa min värdpappa och fråga om han kan komma hem tidigare, oftast funkar det. 
   Jag vet inte om det kommer bli bättre. Men det känns bättre. Och nu vet jag att jag vågar. Nästa gång det är något kan jag bara fråga och diskutera det rakt ut. Man växer utav utmaningar som dessa och jag är så glad att jag faktiskt vågade säga ifrån och diskutera sådant som jag tidigare stört mig på. Så jag säger det till alal er som tvekar: Ni har inget att förlora!
Nyckeln till källan ligger i att säga det på ett snyggt sätt, visa tacksamhet och även lyssna på den andra. Och det var det jag försökte göra.

/ n