myaupairdiary

Hur omtänksamt är det inte att Becca, Martin och Lilja kommer förbioch letar efter mig en torsdagskväll när jag är i skogen med hundarna samt mamma och Sören! Att de har med sig en sista present till mig, ett inramat foto på allihopa och en egentillverkad ram. Hur gulligt är det inte att de har planerat ett gruppfoto sedan länge för att jag ska kunna få med mig ett till USA men inte hittat någon tid som passat alla så därför fick det bli under kvällen igår! Och där står jag, är med på bilden och fattar inte ett skvatt medan nästan alla andra visste exakt vad de skulle ha kortet till. Naw. Jag blir typ tårögd.
Mina vänner! Sverige! I love you!

Tyvärr väger ramen typ ton, haha ;) så är inte så säker på att jag har råd att ta med den. ;) men fotot ska med i alla fall, det kan ni ge er på !! :) Ramen får vänta på mig i det nya huset tills jag kommer hem.

Kan också passa på att berätta lite mer om gårkvällen när jag ändå är igång. Jag hade planerat så mycket men inget av det jag hade tänkt mig blev av. Det dåliga vädret gjorde mycket, inte kul att leka ute när det regnar. Och folk droppade inte och droppade ut lite under hela kvällen eftersom att man antagligen jobbade sent eller började tidigt dagen efter. Så det blev svårt att dra igång min lilla plan. Men den sparar vi till något annat tillfälle för vi hade det bra ändå och underhöll varandra på andra sätt. ;)

Jag fick också lite fina avskedspresenter.


En honung av Elina


blommor av Eric och blommor av Eve, en chokladboll från Ebba som jag tyvärr han äta upp innan jag tog bild på den. ;P


och slutligen en liten orange mjukisfigur och det finaste man kan få: En bunt kuvert brev av Issa. Ett brev för varje månad som ska öppnas den 19, inte en dag tidigare eller senare. För att jag ska kunna känna att hon är med mig även under året i USA. Så fint! Ska läsa första brevet nästa fredag när jag kommit fram till familjen.


Men det var svårt att säga hej då. Jag visste att det skulle bli det svåraste. Tårar som trycker innanför ögonlocken, en undran i mitt bröst om när jag kommer få se alla dessa männsikor nästa gång. Varför ska det vara så jobbigt? Sverige står ju kvar och jag kommer ju tillbaka, right? Men jag antar att jag helt enkelt är en känslosam människa.

Tack för att ni är ni!