myaupairdiary -

For a Moment Darin and I Were Back Where We First Started!

Jag var 13 år gammal första gången jag såg den där otroligt charmiga 17-åringen i Tv-rutan. Det var första säsongen av Idol i Sverige, och Darin gick in i juryrummet på audition i Stockholm och smälte både juryn, mitt och många andra hjärtan runt om i Sverige. Trollbunden. Från den dagen var jag fast, verkligen fast! Ville inget hellre än att han skulle vinna hela tävlingen just då. Helst av allt ville jag hoppa genom Tv-rutan och få se honom live på riktigt.

Första gången jag slutligen fick se honom live hände bara någon månad senare, då pappa hade fått tag i biljetter till en fredagsfinal i Idol. Vi åkte dit, och hade turen att också få träffa alla idoler, få autografer samt få ge Darin en stor kram. Den lyckan. Kan ni tänka er, jag var världens lyckligaste 13-åring, och ännu mer fast vid den här unga sångaren med den sammetslena rösten och djupa, bruna ögon. Honom ska jag gifta mig med, brukade jag säga.

Han vann inte idol. Jag kommer ihåg hur besviken jag var när det var Daniels namn som utropades. Men detta var bara början på en ny tonårsidols karriär.

Sedan följde ca två år av att följa Darins musikaliska liv. Jag köpte alla skivor, alla tidningar med repotage och mina väggar fylldes upp av posters på min idol. Jag och Jessica, Sofia, Jossan och Bellan gick på konserter, spelningar och signeringar så fort vi fick chansen. (typ 5 gånger på två år) Och där stod vi ofta, flera timmar i kö för att få den bästa platsen framför scen och sedan skrika så som bara galna tonårstjejer kan. Ja, vi var galna! Varje gång var vi lika glada och taggade, och varje gång vi såg denna stora tonårsidol skuttade hjärtat till lite extra innombords.

Sista gången vi såg honom live tillsammans var i december 2006, signering i jönköping. Efter den gången rann allting liksom ut i sanden på något sätt. Vi växte kanske upp lite mer, hittade ny musik samtidigt som Darin själv inte kom till Jönköpingstrakterna särskilt ofta. Det liksom lugnade ner sig runt honom.

I torsdags för två veckor sedan däremot, begav jag och Jessica oss till Borås för en rolig helg tillsammans. Tur som vi hade råkade Darin vara den artisten som skulle spela på torsdagskvällarna i Borås på torget. Vi bestämde oss för att vara nostalgiska och gå dit och återuppleva gamla minnen. Så vi stod där på torget ca 20 min innan spelningen skulle börja, väntade med spänning. Klockan 21, prick, kom han ut och sjöng de första tonerna till Microphone med sin fina, rena stämma, och jag, jag bara stod där och kollade in i de där vackra ögonen och var som förtrollad av sången. Jag blev 13 år gammal igen. 13 år gammal och kär i min idol. Trollbunden.

Kunde inget annat än att le.

Le stort och skratta, då samma löjliga, men fina lycka befann sig i bröstet igen.

Men ju längre spelningen fortgick, ju mer insåg både jag och Jessica att vi är inte 13 år gamla längre. Vi stod emellan två olika grupper av tinitusframkallande,skrikande tjejer och skämdes något för att vi en gång i tiden var likadana. Tur för mig att jag hade tänkt på att packa ner öronproppar i nödfall, kan medge att det verkligen behövdes i den högljuda miljön. Men det är som min kära vän sa:

Darin påminner lite om hur man känner för ett ex, även om det för länge sen är över finns det alltid något där.

Och kanske ska vi låta det vara så. För som sagt, vi kommer aldrig bli 13 år gamla igen.

Däremot bjöd Darin på en dundrande bra konsert och levererade verkligen. Den killen vet vad han gör. Tycker faktiskt att han blivit ännu bättre genom åren. Menar, lyssna bara på Nobody Knows. Typ hans bästa låt någonsin!