myaupairdiary

Att komma hem efter ett helt år i ett annat land är inte alltid så lätt som man kan tro. Omställningen har varit större än vad jag ens vågat föreställa mig. Innan jag åkte till USA hade jag precis gått färdigt tre år på gymnasiet och sommaren efter studenten var jag upptagen med att jobba, fara och flänga hit och dit, en trip till Helsingborg, en sväng till Halmstad och spendera så mycket tid som möjligt med vänner och familj innan man skulle lämna allt detta bakom sig i 12 månader. Jag åkte till USA, mötte motgång efter motgång, hemlängtan och en rematch, innan jag slutligen riktigt kunde slå mig till ro i familjen jag skulle spendera mina resterande månader med. I Philadelphia området fick jag en ny vardag och kom snabbt in i rutinerna där, jag byggde upp mitt nya liv bestående av nya internationella vänner och nya vanor och intressen. Jag reste runt och såg delar av Amerika som jag bara vågat drömma om innan. Det var alltid någonting på gång, någon att träffa, någon som ville hitta på någoting. Varje dag var en ny utmaning, ett nytt äventyr.  Ett helt år levde jag detta liv, ett liv som kändes väldigt olikt livet jag en gång levde i Sverige. Varje gång jag pratade med en vän eller familjemedlem på skype blev jag påmind om hur allting brukade vara hemma, men förutom det kändes mitt svenska liv väldigt långt bort. Visst har jag saknat det, och visst har den där hemlängtan trängts sig på under året, men ju mer tiden gick, ju mer kände jag mig som hemma i min nya stad, i mitt nya land. Jag avslutade mitt au pair år med flaggan i topp, lämnade Philadelphia och världens goaste unge bakom mig med ångest i bröstet, reste till Californien och träffade världens underbaraste amerikanska familj, som också var min vän Sofie´s släktingar. Spenderade en vecka med dem i underbara San Francisco, innan vi påbörjade vår resa med Suntrek, West Wild Wonders som tog oss längs kusten hela vägen ner till San Diego, och vidare in mot Grand Cnayon och Las Vegas, Death Valley och Yosemite. En underbar resa som alltid lär vara ett minne för livet. 

Efter allt jag har vart med om under dessa 13 månader var det dags att ta sig hem till Sverige igen. Känslorna kunde inte enas. Jag var ledsen för att jag skulle lämna USA men glad för att min nästa destination var Sverige, nervös för hur det skulle kännas när jag väl var hemma, men förväntansfull inför att träffa alla dem jag saknat. Den första chocken kom redan när jag steg på mitt andra plan i London och flygvärdinnan hälsade mig välkommen på svenska. Va? Svenska? Vi är ju inte i Sverige än, vi är ju i London! Jag var så förvirrad att jag till och med frågade efter ett "restroom" på engelska, utan att ens tänka på det. På Landvetter mötte två fina vänner upp mig och välkomnade mig hem. Jag hade bara sovit två timmar av tolv under hela resan, men trots tröttheten så var jag så lycklig när jag äntligen fick krama om min Issa och min Becca igen. De skjutsade mig hem med ett stopp i Jönköping och lunch på A6. Väl i Nässjö träffade jag mamma och fick äntligen krama om henne efter 13 månader isär. Speciellt. Mina systrar, mina hundar, min familj!!!  Och en stor fet välkomstskylt på dörren. Min pappa kom, likaså min bästa barndomskompis. Jag höll mig vaken enda till 21.00 den dagen och somnade sedan ganska så snabbt i mitt nya rum i det nya huset.

Och nu har jag varit hemma i två veckor och hunnit med en hel del efter dagen då jag landade på Landvetter. Jag känner dock fortfarande att omställningen är svår och tar tid. Man ställer inte om sig på en natt. Är det meningen att jag ska komma hem, efter allt jag upplevt, och fortsätta det liv jag levde i Sverige innan jag åkte iväg? Det är inte ens möjligt! Och det har redan passerat ett antal dagar då jag känt mig helt lost och undrat vad jag egentligen gör här. Självklart har saker och ting ändrats, personer har förändrats. Samtidigt känns det som om man inte ens har varit borta en dag. Var allting bara en dröm, men varför känns den då så verklig? En sak är säker:
USA har förändrat mig.
Folk kanske inte ser eller inser det än, men jag känner det.
Kan ej sätta fingret på vad det är, men saker och ting känns annorlunda.
Kanske ser jag bara annorlunda på det nu.
Jag känner mig äldre, mer erfaren, starkare.
Och jag uppskattar Sverige så sjukt mycket för det fina och vackra land det är.
Jag uppskattar till och med Nässjö nu.(oj, oj, oj) Att stå utanför Hotell Högland en lördagnatt klockan ett och känna igen varenda kotte som droppar ut efter en utekväll är ganska så charmigt trots allt. ;) Dock har jag ingen lust att bygga upp en framtid här, det får bli någon annan stans.

Vissa dagar stannar jag upp och tänker:
Jag bodde i USA i ett helt år, jag bodde verkligen där! Jag klarade det! I made it!

Och jag saknar det till och från, kanske inte jobbet i sig, men vännerna där borta, amerikanarna, platserna och resorna. En upplevelse och ett minne jag sent kommer att glömma.


Jag har inga planer på att fortsätta skriva här efter det här inlägget, kanske fortsätter jag någon annanstans, på min gamla blogg eller på en ny, men det lär bara hända ifall inspirationen väcks till liv inom mig igen.

Tack till er alla som läst min blogg genom året! Särskilt stort tack till alla glada och även stöttande kommentarer, speciellt under min tid i rematch. Det var så många som visade sin omtanke och jag blev så rörd av varje vacker kommentar jag fick om att inte ge upp. Ni är så bra, allihop! 

Slutligen till dig som funderar över det där att åka som au pair till USA, sluta fundera och åk! Alla intresserade borde ge det en chans! :) 

Tack för mig!

Love,
/ n