myaupairdiary

Vi var ett stort gang kvinnliga au pairer som traffades for att hanga pa en bar har i West Hartford. Kan tillaga att fler an jag var yngre an 21 men eftersom vi kom dit innan 10 pm behovde vi inte visa leg, det ar namligen en restaurang ocksa. Sa utan nagra bekymmer kunde vi till och med kopa varsin drink.
Lite senare var det dock en av tjejerna som gick ut for att ta lite frisk luft och nar hon sedan skulle in igen stod det helt plotsligt en vakt dar som kravde att hon skulle visa id. Efter att han fatt reda pa att hon var yngre an den lagliga aldern kom han ju sjlavklart mot varat stora au pair bord och skulle titta pa alla andras legg. Kan ju saga att snabbt som tusan smet jag darifran och kom undan. De som sedan blev haffade var tur nog over 21 ar sa det var inga bekymmer. Men vi hade inga ledsna miner for det. Margot och Steffi, tror jag det var, hade hittat nagra amerikanska killar som bjod med oss pa fest till Hartford. Sa vi akte dit och hangde nagon halvtimme i en av dessa killars lilla typ studentlagenhet innan de tog med oss till clubarna. Den forsta cluben vi ville komma in pa var omojligt, men sedan gick vi i alla fall till en annan club dar killarna fixade in oss. Och fy vad kul det var att antligen fa dansa! Har inte dansat pa jag vet inte hur lange. Underbart! Vi var dar tills det stangde vid 2 och sedan drog vi tillbaka till lagenheten dar en av killarna borjade steka agg och bacon som han serverade oss med ketchup. Vi var nagra tjejer som tog for oss fran en och samma tallrik. Helt okej, maste jag anda saga att det var. Vi akte hem runt 3 tiden, trotta men belatna efter en lyckad kvall! Tank, jag hann atminstone testa pa partylivet en smula har borta innan jag sakert vet om jag aker hem eller vart jag nu kommer att hamna. ;)

Jag har verkligen borjar tycka om livet har borta trots allt. Och da menar jag fritiden, den friiiaaaa tiden. Jag har har borjat komma in i ganget, skaffat mig nya vanner som jag verkligen tycker om och for vaje dag som gar kanns det som om engelskan blir mer och mer naturlig aven om min engelska kanske inte ar i varldsklass. Men det var som nar jag skulle kopa min kamera idag, jag tankte kanppt pa att jag snackade engelska med snubben pa Bestbuy. I vilket fall kande jag mig mycket mer avslappnad an vad jag hade gjort om det hade varit forsta dagen har borta, vilket ar positivt. Men, mar man daligt under tiden man ar hemma eller jobbar bara for att man kanner att det inet ar ratt ar det trots allt inte vart det. Rematch ar valdigt psykiskt jobbigt da man aldrig vet sakert vad som kommer handa. Jag tanker bara stanna om jag hittar en familj som jag tror att det verkligen kan funka med. Annars vet jag inte om jag vill stanna, for jag vill inte ga igenom annu en rematch. Inte en gang till, det orkar jag inte! Och det hoppas jag att ni forstar!

/ n